Uncategorized

Min man är ute och springer just nu. Barnen har somnat. Just nu sitter den här mamman med ett glas vitt, lite mors-dagstårta och på Tvn är det partiledardebatt. Den här dagen kan för mig alltså inte få en bättre avrundning!

Idag har jag verkligen fått uppskattning av min familj. Vackra blommor, en banderoll i köket, rentutav!
Jag tror jag tänker låta de här orden sitta kvar. Ett tag åtminstone.
Ibland när mina flickor lagt sig, när de somnat och det blir tyst i hemmet så börjar jag längta efter dem, och längta tills de vaknar igen. Och ibland under kvällarna, när tonläget höjs och både skratt, lek och rop liksom blir till rejäla tinnitusretningar, då längtar jag tills de somnar.
Komplext som livet självt är det att vara mamma. Föräldraskapet fyller mig med enorm tacksamhet och en aldrig sinande kärlek och glädje, ständigt. Samtidigt – massor av grubblerier, huvudbry, oro och frustration.
Hur det än är, vem dessa känslor och situationer än må handla om, så är det mänskligt.
Det är fantastiskt, och givetvis ok att vara lycklig för att de vaknar och fyller din morgon med liv och leenden. Men det är också helt ok att älska den där egna stunden, att längta till lugnet när barnen somnat. Det längtade lugnet gör att vi orkar, ler (och kanske till och med älskar) lite mer.
Grattis alla fantastiska kämpande älskande mammor, bonusmammor och även andra som känner igen sig, på denna Mors Dag!

Jag har nog aldrig haft det så lugnt jobbmässigt som just nu. Det är lugnt ur flera aspekter då jag för närvarande är privilegierad som vet när nästa produktion börjar och alltså lugnt kanunna mig att låta lugnet infinna sig emellan det senaste och det kommande större projektet. Trodde ni ja! Och trodde jag. Det är ju MAJ!
Jag har aldrig haft det så lugnt jobbmässigt som just nu och samtidigt varit så sinnessjukt upptagen. Är det inte friidrottscup eller pianouppspel så är det föräldramöte eller utvecklingssamtal. Är det inte något av detta så är det årsstämma i bostadsrättsföreningen, städdag på gården eller barnkalas, kanhända för något av våra egna barn, annars för någon annans. Möjligen kan det även stå skoldisco, picnic med klassen, sångkonsert, utvecklingssamtal för barn 2 eller introduktion i kommande skolklass i den hårt ansatta papperskalendern. För att förekomma eventuell gnäll – och bitter-beskyllning vill jag bara fullständigt oironiskt tillägga att jag älskar att ha barn. Jag älskar att vara förälder och vara en del av alla dessa stunder, på riktigt. Min betraktelse är i första hand en form av fascination, och i andra hand en liten, stilla vädjan till ledare för diverse fritidsaktiviteter, musiklärare och föreningsstyrelser. Måste allt alltid få plats i lilla maj? Hur blev det så? Nog för att månaden är en av de som har 31 dagar, men ändå. Vi missar ju nästan att maj kommit, man hinner liksom inte bli sådär hänryckt som man är sugen på sådär mitt emellan hägg och syrén när man liksom maxar maj på det här viset.
Värt att betänka är även det faktum att de flesta svenskar ligger med varandra oftare under den sk industrisemestern i juli-augusti än annars, vilket får konsekvensen att vi är oerhört många som firar våra födelsedagar i just april och maj. Se där.
När kylan försvinner ökar även förekomster av löss, det är en biverkning av livet med skolbarn som jag gärna hade varit utan. Jag kommer på mig själv med att tänka att ”om det är löss i något hår hinner jag springa upp och köpa medel på apoteket mellan friidrotten och barnkalaset”.
Sköna Maj – Välkommen till vår bygd igen.

Tid. Gamle vän, galna ord, märkliga begrepp. Vad är egentligen tid?
”Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser.”
Om vi inte visste att tiden gick, hur skulle vårt beteende vara då? Skulle vi vara lite vildare, knäppare, friare då? Mer spontana? Vad vet man. Om vi visste hur lång tid vi har, hur skulle det då märkas på oss?
Ett är rätt säkert, tid är något av det mest demokratiska som finns. Alla har fått lika mycket per dygn och ingen får veta i förväg exakt hur lång tid i livet vi har var och en. Därför kan jag ibland fascineras av att människor i tid och otid ger uttryck för att de inte har tid. Visst kan din eller min tid omöjligt räcka till allt vi erbjuds göra och befatta oss med, men tillåt mig vara lite jobbig och rätta denna villfarelse; tid finns. Frågan är bara hur du vill prioritera och väljer att fördela just din tid.
Jag verkar idag vara på dag 14975 av mitt liv. Jag firar min 41a födelsedag. En oansenlig siffra kan tyckas, men egentligen så mycket mer ovärderlig.
Herregud vad tid jag fått. Vad bra jag prioriterat, åtminstone merparten av tiden. Vad lite jag förstod om det här med att den känslomässiga delen av mig som ung fortfarande lever kvar, i högsta grad även nu i sk vuxen ålder. Vad obegripligt att jag känner mig både ung och erfaren samtidigt, det är ju för tusan oslagbart.
Imorgon är det Kungen, men idag är det jag. Tack för den här tiden!

Jag läser att Bryssel blivit terrorns centrum. Jag läser att ett fd språkrör uttrycker att den belgiska polisen haft för dålig koll. Jag läser att det är ett svagt land. Låt mig då berätta lite mer för er. I staden där jag är född blommar körsbärsträden ofta redan i mars. I staden där jag är född kommer de ljumma sommarbrisarna redan innan min födelsedag. I staden där jag är född är mångkulturen en enorm del i den fundamentala kulturen. Jag tänker på landet som jag lärde mig gå och prata i. Landet jag både liftade och tog körkort i. Landet vars språk jag är så van att höra, trots att franskans vokabulär sakta sinar har den en självklar plats i mitt varande. Jag tänker på dofterna, öppenheten, gästfriheten, alla miljoner små och stora minnen som just denna region är förknippad med för mig. Jag tänker på de belgare jag känner. Jag tänker att ett land som under lång tid haft sin beskärda del av motsättningar och kulturella konflikter inte alls behöver ännu mer. Det doftar så speciellt i bokskogen om hösten. Pommes frites smakar inte så bra någon annanstans och inte musslorna heller. När det är grått och regnigt är vädret det allra gråaste tänkbara. Idag kan man knappt gå ut i Bryssel. Jag känner sorg och vilsenhet. Jag kan inte förklara den sorgen riktigt, men det är bara en makaber känsla att platser jag så lätt tagit till mig och haft en självklar rätt att vistas vid inte är tillgängliga för människor just just nu. Valspråket ”L`union fait la force” känns just idag viktigare än någonsin. Inte bara för Belgien, utan för fler länder, och i synnerhet för EU. Frasen är ett konstaterande om än med mer optimism i sig än verkligheten egentligen påvisat. Gammalt groll förnyas ideligen i landet och segregationen har funnits i och kring huvudstaden länge. Belgien förtjänar inte bara våra sympatier och tankar idag. Belgien förtjänar ett bättre rykte generellt, tycker jag. Inte minst för att mitt Belgien, det jag känner, alltid varit och kommer att vara internationellt, gästvänligt och mångkulturellt. Jag påstår inte att analyser, kritik och åsikter om landet ska tystas eller förminskas. Jag vill bara ge er annan bild, inte bara svagt konturliknande utan färglagd. För snart blommar de igen, körsbärsträden.

Vi lever i en märklig tid. Vi lever tydligen i en tid av ständig motsättning.
Det går snart tydligen inte att gå in på en enda existerande medial kanal utan att se att allt handlar om VI och DEM, på många, många plan. Ett urtjatigt raljerande försigår, en del tar på sig ”vi förstår världen-hatten” och har tydligen tron att det är fritt fram att sprida all slags risig energi och skit eftersom man ändå i sin fina hatt företräder MÄNNISKAN.
Det är oerhört märkligt att civiliserade människor understår sig att tillåta sin egen avsky, sitt eget nedvärderande och fördömande fullt ut. Detta läggs ut på nätet och både välsignas och like-as i den typ av medhållaranda som blir som bensin på elden i sociala medier.
Igår gjordes det narr hejvilt av min kollega Pernilla Wahlgren som uttalat sig i DN om att hon trivs bättre på Östermalm än på Söder.
Märk väl att det alltså spelar oerhört liten roll vad man tycker om denna åsikt. Dock spelar det en större roll att det uppenbarligen ses som mer politiskt korrekt att tycka tvärtom. Det som spelar mest roll är dock att de som tycker tvärtom, mer om Söder än om Östermalm alltså, tillåts spy ut sin galla fritt i olika mediekanaler. Att dela en artikel med en undran eller ett leende är en sak, att de skriftliga spyorna sedan haglar är en helt annan.
Ponera att några i de ”öfvre skikten” på exempelvis Östermalm, Lidingö eller i Djursholm skulle skriva med samma retorik om något man inte höll med om. Ponera att någon som har det gott ställt, är priviligierad och har alla förutsättningar för att leva ett gott liv skulle skriva såhär om folk som inte gillar deras del av staden: ”Men för i helvete, stanna där då”, ”Men stackars jävla människa, vilken planet kommer du ifrån”, ”Så stor i orden men liten på jorden”, ”Kanske borde umgås med oss vanliga medborgare innan man dömer ut folk”.
Samtliga av dessa citat är befintliga reaktionskommentarer från Facebook igår angående Pernilla Wahlgrens uttalande i DN. Snacka om att döma ut.
Hur skulle detta tas om det kom från ”andra sidan”? Jo, det skulle ses som elitistiskt, borgerligt, översittigt och inte med ens ett par blida ögon.
Hur ses det då när Kringlan Svensson skriver könsord och svärord pga att en recension i Aftonbladet inte föll herrn i smaken? Jo, eftersom han inte är från något ”öfvre skikt” blir reaktionerna från de med hatten, ni vet från de som alltså tagit på sig att företräda MÄNNISKAN, mycket ljummare jämfört med reaktionerna på Wahlgrens Östermalmpreferens.
Detta, just detta, är en form av snobberi. Att vissa får friare lejd än andra att spy ut sin galla.
Jag undrar lite stillsamt varför vi tillåter detta vi mot dem-agerande? Är det fräscht?
Frågan vi ska ställa oss är väl snarare om vi ska spy ut vår verbala och skriftliga galla och fortsätta att förminska och döma ut folk i våra sociala medier överhuvudtaget?
Är det verkligen mer av det vi behöver?

Folk flyr krig. Folk får cancer. Barn skjuts i skolor.
Men politiskt tjafs och ett slags revirpinkande på dagisnivå är ändå det som tar mest plats i våra folkvalda politikers agendor just för tillfället.
Förra året, vid ungefär denna tidpunkten, delade jag med mig av mina funderingar efter valutgången. https://blogg.sannamartin.com/2015/02/24/hej-annie-och-jan/

Jag har i stort sett inte ändrat åsikt.
Blockpolitiken ter sig mer och mer menlös, omodern och uppenbart ineffektiv. Decemberöverenskommelsen är ett minne (eller är den ens det?) blott.
Regeringen visar inte mycket driv och riktning, vilket skapar en större osäkerhet hos både folk och myndigheter än vi sett på mycket länge.
Och mellanmjölken då? De partierna mellan S och SD, de som har en gyllene chans att visa att vi har förslag, vi har ett driv, vi är handlingskraftiga, och vi är inte främlingsfientliga. Nej, de väljer istället att liksom stå på rätt sida linjen och absolut inte ens diskutera att ta ett steg över och börja agera tillsammans med ”Röda Rosen” för att tala lite Astrid Lindgrenska.
Vad väntas det på? Hur vill de här politikerna göra skillnad? Hur vill de bli ihågkomna? I dagens ledare i Expressen ( https://www.expressen.se/ledare/sluta-att-spela-rysk-roulette/ ) står det enkelt uttryckt att de allihop bör skärpa sig då vi befinner oss i en kristid. Ingen svensk partiledare håller måttet just nu. Det är sjukt trist att hålla med om detta.

Debattklimatet har gått från risigt till uselt. Pajkastandet har nått ända från partiledardebatter till fikarummen via varenda ett av våra sociala medier. Rött mot Blått, Blågrönt mot Rödgrönt alla mot Brunt.
Vårt lilla land älskar att tala om vilken fin demokrati vi är. Här är alla viktiga. Alla får säga sitt o ha sin plats. I kölvattnet av gårdagens Dö-fars börjar jag tänka på det här; att exkludera ett parti som närmare 13% gav sin röst förra året från tex samtal om den rådande flyktingkrisen kanske inte gav det resultat man ville, kanhända att vi då behöver analysera konsekvensen av den strategin.
Låt mig bara klargöra min åsikt – det finns ingeting i mig – inte en enda SannaMartinsk cell – som håller med om SDs politik. Inte ett uns av mig vill att ett parti som vilar på en så humanistiskt sett urusel grund ska sätta våra diskussioners agendor. Men hur mycket vi än önskar att de inte har sina sympatisatörer och stöd för sin enfrågevurm så har det varit förbannat dumt att under fem år låta SD växa i offerkoftan i fred. Jag hävdar, att om de hade tagits in i debatter o diskussioner vad gäller helt andra frågor och tvingats presentera vilka förslag SD har att komma med på diverse områden så skulle de vid detta laget ha snackat omkull sig själva.
SD vill minska asylmottagandet med 90%. Jag tycker inte bara att det är en dålig idé generellt, i rådande världsläge är det både omänskligt och verklighetsfrånvänt. Att stå fast vid ett sådant förslag faller på sin egen orimlighet och påvisar återigen att trovärdigheten i deras politik tål att ifrågasättas.
De använder alltså samma retorik och förslag som innan den flyktingkris som råder nu. All politik behöver givetvis uppdateras med rådande världsläge. Jag tycker de visar både naivitet och rädsla. Men – även om jag nu tycker så så har fattat något som folk oroar sig för. Istället för att komma med förslag om bättre fungerande integration väljer de att strama åt och knappt ha någon integrationspolitik. Som jag sagt innan – vi behöver lyssna på SDs väljare och varför de tänker o röstat som de gjort – vilket alltså inte är detsamma som att ”samarbeta med SD”.

Många hävdar att även den nuvarande regeringen agerar naivt i den kris som råder. Jag håller med. Att majoriteten av befolkningen och politikerna i Sverige är för att säga ”välkomna hit” till de flyktingar som nu sökt sig hit och att 7 av 8 riksdagspartier driver en human asylpolitik är gott så. Men, är det inte lite märkligt att vi inte vill ge realistiska instruktioner, ge riktlinjer och skapa klara regelverk för de vi tar emot som ska bo här? Är det otänkbart att tala om och debattera och diskutera och liksom peka med hela handen för att vi ska klara av utmaningarna vi redan hade samt de som är tämligen nya?
Vi vågar inte gå hela vägen. Vi verkar inte våga och kunna säga ”begår man brott riskerar man att utvisas” ”Det är olagligt att läkare utför oskuldskontroller”, exempelvis.
Så – vad gör vi nu? Det kanske är läge för samtliga partiledare och högt uppsatta politiker att fråga sig själva om de valt rätt jobb. Deras engagemang måste synas och kännas, deras ord behöver få oss att tänka till och tro på att de vill förvalta våra förtroenden. Vi själva bör ta ansvar för att sluta generalisera och fördöma, jag har sagt det förr, det är fördummande. Alla i Danderyd är inte dumma i huvudet bara för att kommunen tagit ett mindre ansvar än många andra kommuner, alla kulturpersonligheter tycker inte som de som hörs och syns, alla i vänsterledet är inte emot varenda vinstkrona i den så kallade välfärden.
Vi förbättrar ingenting genom att slänga skit från höger till vänster och vice versa, vi vet att olikheter berikar. Det borde även toppolitiker tänka på.

Skickat från min iPhone

Jag har funderat en del kring diskussionen om Adam Tensta och hans uttåg ut Nyhetsmorgon härom dagen.
Det stör mig enormt att en del människor skrivit inlägg och artiklar där det uttryckts att strukturell rasism skulle vara ett påstått begrepp. Huruvida den existerar eller ej är en naiv icke-fråga, eftersom den finns. Tyvärr.
Det stör mig således ännu mer att i stort sett samtliga som avfärdar Tenstas agerande som ”fjantigt” mm inte är invandrade / har utländsk härkomst av något slag och aldrig någonsin behövt uppleva just den rasismen som han vill belysa. Är det verkligen den vita heteronormativa majoriteten i Sverige som ska uttala sig om och bedöma huruvida strukturell rasism är ett problem? Nej.
Personligen hade jag absolut föredragit att Adam suttit kvar i tv-soffan då hans trovärdighet i frågan är så enormt mycket större än programledarnas. Därmed hade han stärkt sin position ytterligare, fått ännu fler att uppmärksamma frågan och fått än mer respekt från alla led. Debattartikeln han skrev i Aftonbladet är viktig då han säger ”vi känner, vi hör och vi ser” och syftar på att det är så många som tvingas uppleva någon form av rasism och exkluderande dagligen.
Det stör mig även att debattklimatet nu är så fattigt så att vi inte kan diskutera denna händelse utan att behöva passa oss för att bli sedda som rasister, cyniker, mindre vetande mm beroende på om vi tycker han agerade rätt eller fel. Vi får tycka olika om just uttågandet ur tv-studion.
Till de som vill förminska hans statement till att enbart vara en PR-kupp i samband med albumsläpp och tillika till dem som inte tror att det hade med det hela att göra vill jag bara nämna att givetvis är timingen ingen slump – välkommen till verkligheten- men det gör inte poängen mindre viktig.
Vi som inte råkar ut för rasism har en del att lära. Det – tycker jag- är det som TV4 borde tagit fasta på och där kunde de varit snabbare att gå ut och markera när kritiken kom i och med värmländska Pt-ns medverkan tidigare i år, som ju var ett bra tag innan Adam Tensta var gäst.
Till sist- Ju mer vi idiotförklarar varandra och varandras ståndpunkter desto sämre debattklimat får vi.

Jag är förtvivlad. Faktiskt helt förtvivlad över världen och det som sker i den.

Jag tar mig framåt, promenerandes längs ett av de vackraste stråk jag vet. Bland grönskande diken, dignande fält som är omringade av lila lupiner, solgula lejongap och hoppingivande klöver tar jag steg efter steg, snörvlandes, hulkande.

Detta är en post-terror-gråt. Tankarna på hur det är möjligt att människor begår så fasansfulla handlingar som den i Sousse, i Kuwait eller utanför Grenoble gör att jag helt enkelt knäcker ihop, i alla fall en stund. Vi, långt ifrån just dessa områden, kan ju faktiskt gå vidare och tänka på annat efter en stund eftersom vi inte är mitt i det. Även det gör mig förtvivlad i ett andra led.

Dofterna jag känner, vyerna jag älskar och insuper, de tillhör bara vissa. Alltför många i världen har inte sinnenas och sina minnens älskade dofter och vyer att tillgå. Många kan inte krama sina barn eller dra in doften av deras väderbitna, toviga små hår. De har ingenting kvar. Hoppet är ute, på i stort sett alla sätt.

Jag lyssnar till vinden och fågelsången, inte till skotten och klagosången som alltför många tvingas att göra. Det känns ibland förmätet och som en slags pålagd skam att ta till sig och påverkas av detta så som jag gör nu.

I min förtvivlan kan jag känna det som att jag bär världen inom mig. Den drar och sliter och det är så tydligt att jag inte räcker. Min kraft är inte stor nog, den är erbarmerligt liten. Min frustration äter upp en del av tacksamheten över mitt eget liv och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner att det är en omöjlig ekvation, världen är så stor så stor, och jag så osannolikt liten.

Men någonstans känner jag ju gnistan. Den där envisa, ättriga gnistan som aldrig ger sig. Jag tänker att de som har de där gnistorna bör låta de bli till något större. En stor, osläckbar, kollektiv eld kanske. Samtidigt som jag går, gråter och tänker detta lyssnar jag till journalisten Terese Cristiansons fullständigt osannolika och viktiga sommarprat i P1. Historierna hon berättar är endast en mycket liten del av det som människor i odemokratiska delar av världen får genomlida. Hur kan vi som har och kan så mycket, i vår del av världen, låta sådana här berättelser och händelser påverka oss på annat sätt än att vi gråter mellan rapsfält och hav? Kan vi resa världen upp igen och med våra små gnistor åter tända människors slocknade hopp? Just idag saknas mitt jävlar anamma.

Jag tänker att jag önskar mig en slags världspolis. Jag ger de tankarna plats och funderar över om inte världens demokratier på något vis kan markera och visa på människans kraft och möjligheter. Jag funderar på hur vi kan motverka ondskan som sker, vad som beror på vad. Om oljan inte styrde ekonomin i den krigsdrabbade delen av mellanöstern, om vapen inte gick så lätt att sälja och köpa och få tillgång till…finns det verkligen inget att göra där?

Jag fortsätter uppför backarna och den blå himlen kommer ännu något närmare. Jag stannar och snyter mig i ett eklöv som jag kastar in i snåren. Senare undrar min äldsta dotter varför jag stänger av nyheterna när jag ju alltid brukar vilja titta. Den frågan har inget bra svar idag. Jag säger att jag vill inte att hon ska se hur ful världen kan vara.

Vi går ut istället. Ut i den friska luften igen. Tillsammans som den slags enhet vi ändå är. En enhet som gör mig så tacksam, varm och lycklig. Lycklig, men förtvivlad ändå.

Älskade Sverige, grattis på din dag. Eller, kämpa på, kanske faktiskt passar bättre.

I dagar som dessa, när två ensamkommande systrar från Angola ska återsändas, när vi får höra att det återvänder terrortränade IS-svenskar som verkar kunna röra sig fritt mitt ibland oss, och när utsatta, tiggande eu-migranter kantrar trottoarerna i hopp om ett bättre liv, i dessa dagar är mina känslor som prins Daniels var en gång, all over the place. Jag tycker om att bo i ett land som folk vill till och inte ifrån, det är fler som uttryckt detta idag. Men jag tycker inte om att bo i ett land som blundar för utmaningar och obekväma situationer.

Den senaste tiden har jag tagit del av ett par artiklar som berör tiggandes situation. Alla har olika vinklar och tillsammans påvisar det lite hur komplext ämnet är. Väldigt få vet faktiskt bäst, och så alltså inte heller jag.

För ett halvår sedan skrev jag om Alina, min romska bekant som bland annat jag försöker hjälpa till ett bättre liv. Alina är i Rumänien nu, sist hon var här konstaterade hon att det är mer människor från hennes del av Europa här nu än det någonsin varit tidigare. Hon beskrev det som att klimatet hårdnat dem emellan, människor från olika klaner och delar av de berörda länderna bråkar och är aggressiva. Vi konstaterade gemensamt att detta sker i den desperation som även den har vuxit. Alina vill inget hellre än att lära sig svenska och kunna arbeta i perioder här, att hitta jobb i Rumänien är inte ens ett något hon hoppas på längre. Efter Alina kom Maria, Sofia, Mira med flera, som jag talar lite med ibland, ger lite frukt eller dricka eller en filt. Men bara det. Jag har slutat ge pengar. En dag i vintras hade jag bestämt mig för att försöka ge några kronor till alla jag såg en dag. Vid 12 på dagen gav jag upp, vid det laget hade jag gjort av med 300 kr. Jag började sätta mig in mer i och läsa om romers situation och det var då jag insåg att om jag vill hjälpa till får jag nog ändra strategi. Jag blev månadsgivare i en av de större välgörenhetsorganisationerna som verkat i Rumänien sedan slutet av 80talet.

Samtidigt kom fler och fler behövande till våra gator. Fler och fler i allra högsta grad levande, väl fungerande och kapabla människor som helt fallit mellan stolarna i alla system. Människor som i ren desperation tagit saken i egna händer och som med sin vistelse här försöker samla ihop pengar till ett bättre liv.

Ömsom stilla och ömsom argare undrar jag- Vem tycker INTE att vi behöver göra något åt detta?

Det är ett enormt problem att det finns ett samhälle utanför samhället. Det är ett enormt problem att vi i Sverige säger ”välkomna hit”, men att stad och stat sedan förlitar sig på att kyrkor och volontärer ger de behövande mat, möjlighet till dusch och toalettbesök samt hjälp med kläder, myndighetskontakter och vård. Jag bor i Vasastan i Stockholm, ett synnerligen privilegierat område på många vis. I just denna fråga är det ett av de områden med flest tiggande EU-migranter, vilket beror på att flera kyrkor i stadsdelen gör en betydande insats för dessa människor. En av Sveriges största kyrkor som hjälper på många sätt ligger 50 meter från vår port, och 50 m åt andra hållet under en bro sover en del av de romer som rör sig i våra kvarter.

Vi kan inte blunda längre. Inte ens folk som jag själv, som tycker sig ha både tolerans och god människosyn, kan tro att utrymmet i våra städer och kommuner är obegränsat. Vi behöver ta ansvar och sätta någon form av gräns, exakt hur den ska se ut vet jag inte. Jag tänker att vi från Sveriges håll behöver markera enormt i EU och jag i mitt eget partipolitiska virrvarr av åsikter gladdes oerhört åt onsdagens gemensamt formulerade debattartikel i expressen signerad Soraya Post (Fi) och Fredrick Federley (C). Det finns hopp om enastående samarbete när vi går ihop på olika sätt, det här är en fråga som berör alla, inte bara vissa partiers väljare. De som vill göra detta till en partipolitisk fråga gör mig helt matt. Tror någon, på allvar, att den förra oppositionen, dvs nuvarande regering, hade tyckt att den förra regeringen hanterade detta bra om rollerna just nu varit ombytta?     Det ingår i dealen att hitta fel i den ”andra sidan” vad gäller allt, anteckna gärna det, i synnerhet vänstermänniskor som skanderar rasist så fort en åsikt kring tiggeri som ämne yppas. Den brundoftande högerflanken ges onödigt mycket vatten på sina kvarnar om vi inte erkänner att tiggeriet idag är ett problem.

OM nu Rumänien ska vara en del av EU trots att de bevisligen varken tar hänsyn till sitt eget folk eller mänskliga rättigheter och hittills inte kunnat fördela EUs medel korrekt för nödvändiga insatser i det egna landet – ge då medlen till etablerade hjälporganisationer på plats. Just detta har föreslagits från svenskt Eu-håll. Organisationerna i fråga gör enorma insatser och har stor respekt i Rumänien. Lennart Eriksson, som är utvecklingschef på Hoppets Stjärna skrev i Expressen i mars att ”vi behöver ge de romska tiggarna värdighet här men förändring där”. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – vill man hjälpa till – bli månadsgivare direkt i projekt som rör romer, lämpligen i Hjärta till Hjärta eller nämnda Hoppets Stjärna som båda verkat där sedan 80-talet. Dina 200 spänn per månad går då framför allt till barns och familjers behov, man arbetar mycket förebyggande och ser till att barnen lär sig om bland annat hygien. Vill man hjälpa till här hemma – kolla in föreningen HEM som arbetar aktivt med svenskundervisning, vårdhjälp och mycket mer.

Men – försök för all del inte att få detta till partipolitik. Att gå ut på Facebook och ta bort folk som inte tycker som du som ”vän” hjälper föga, lika lite som det skapar ett bra debattklimat att döma ut folks åsikter om att det här är svårt och behöver göras något åt som rasistiska och omänskliga. Att dagis i innerstan får stänga sina sandlådor eller att en skola som brukar spendera raster i Observatorielunden inte kan det längre pga tältboende migranter som i desperation tvingats använda buskarna som toalett är inte och kommer aldrig vara ok och detta måste vi få lova att tycka och säga.

Jag är inte för ett tiggeriförbud. Jag är för att Sverige ska vara den humanitära stormakt som Stefan Lövén talade om i sin regeringsförklaring. Men att landet ganska lagom arbetar i det tysta och tillsätter en massa utredningar kan jag inte acceptera när problemet finns här och nu. Detta påpekades även i tisdags i en artikel där M´s partisekreterare Tobias Tobé ifrågasatte regeringens hållning, något som i sociala medier givetvis retade gallfeber på S, Mp & V. Hans tre förslag är väldigt basic måste jag säga. Att öka pressen på EU, att hjälpa kommuner att kunna stoppa tältläger samt att komma tillrätta med själva organiseringen som för folk hit.
Det skapas alltså business av risiga bussbolag genom att ta saftigt betalt för att köra hit människor som hyser hopp. Bussbolagen tjänar på varenda kilo packning som tas med på bussen och det tas ombord fler än det finns säten för ibland har jag hört. I allra högsta grad o-bra.

Men att se utsatta människor prata med varandra här på gatorna eller stå och ta en gratis kaffe ihop verkar reta upp en hel del. Folk verkar tro att detta liksom är bilden av det ”organiserade”. Hur kan just det störa folk här i stan?

Låt mig bara påminna om hur vi människor absolut oftast fungerar – vi söker oss till det vi känner till. Vi hade också organiserat oss och samspråkat med folk på vårt eget språk och sett till att träffa fler i vår egen sits om vi så hade kunnat i en utsatt situation!

Dessa artiklar jag refererar till finns bara en googling bort. Läs och fundera, tycker jag.

Jag är uppgiven, hoppfull, arg, frustrerad, men fylld med övertygelse, samtidigt. Vi kan komma tillrätta med detta om vi ser vår möjlighet att hjälpa, påverka och agera. Vi kan inte själva, de berörda länderna behöver ta sitt ansvar. Vi får tycka att det är svårt, jobbigt och komplext  och detta måste vi få säga, diskutera, ventilera, dryfta och tänka utan att bli kallade främlingfientliga.

I det Sverige som jag firar idag får alla plats. Alla får vara som de önskar, älska vem de vill och stå upp för just den som den är. Det finns plats för mycket, men inte för fördömanden, taskig människosyn eller för stora mått naivitet.

Idag är mitt livs sista 30-nånting dag. Min sista dag under det berömda 40-strecket. Att fylla 40 år i morgon känns enbart positivt. Aldrig tidigare har jag nog sett fram så mycket emot min födelsedag. Aldrig tidigare har jag upplevt sådan tacksamhet över att få lägga till ännu ett år på mitt livs skala. Jag har alltid gillat att fylla år. Jag blir otroligt glad över de grattis jag får, och ofta förutsätter jag felaktigt att de flesta andra också uppskattar att fylla år. Jag själv tycker det är fantastiskt att fira att man funnits i en viss tid, hur mycket eller lite man än fyller. Vi firar ju livet. Jag hoppas innerligt att de som inte tycker om att fira sina födelsedagar ser till att fira sig själva och sitt liv på andra vis, för det är vi och livet väl värda.

All denna laddning kring att fylla just 40. Jag fattar inte den tror jag. Personligen var jag redan i övre tonåren en sådan som fick höra att jag såg äldre ut än jag var, och det har hållit i sig, fram till gDet finns så mycket bra i att bli lite äldre. Förutom alla visdomsklyschor och insiktsfloskler vill jag slå ett slag för erfarenheten. Erfarenhet slår väl allt! Då vore det ju lite märkligt om inte denna erfarenhet av en själv och livet omkring en skulle få lov att vara synlig, både i hur vi ser ut och hur vi uppför oss.

Härom dagen visade en kompis mig ett galet roligt och sylvasst klipp med Julia Louis Dreyfus, Patricia Arquette, Tina Fey och Amy Schumer. Det firade Julia Louis Dreyfus ”Last Fuckable Day” och konstaterade bland annat detta: ”In every actresses life, the media decides when you finally reach the point where you are not believably fuckable anymore”.

Det hela är så förbannat roligt gjort och bisarrt på alla de vis, inte minst på grund av ett bitterljuvt stråk av igenkänning då många kvinnor i allmänhet men vi som arbetar synligt på t ex en scen i synnerhet, ofta bedöms och begränsas utifrån vår ålder.

Jag har varit något naiv vad gäller att se detta tidigare. För övrigt är jag även förbannat naiv vad gäller att en hel del i min bekantskapskrets nosat på föryngringsingrepp av olika slag, jag har inte fattat grejen och upplever inte att någon någonsin skulle behöva ta till något sådant alls – men känner de själva annorlunda så är det ju bra att det finns alternativ, visst.

Själv känner jag att det funkar tillräckligt bra som det är, jag duger gott nog utan någon spruta här eller någon lasrad stråle där.

Det finns en rätt galen paradox kring det här med åldrande. Vi vill inte att det ska synas och märkas att vi blir äldre, men vi vill gärna bli gamla.

”Mamma, nu kommer du nog att börja krympa snart”, sa min yngsta tjej häromdagen när vi pratade om att jag snart fyller år. ”Nej, vet du det dröjer nog allt lite”, svarade jag.
Senare på kvällen när barnen somnat kom jag att tänka på det där igen. Kan så vara att det bara är gamla tanter och farbröder som krymper rent fysiskt när de fått vara med i många år. Men kanske är ändå normen att äldre människor, alltså ännu äldre än vad jag nu ska till att bli, leds till att krympa sin plats och sin potential i samhället med tiden. Kanske ses det som en negativt laddad utförsbacke efter medelåldern. Vad vet jag.

Rent statistiskt har jag ytterligare knappa två år kvar innan jag är mitt i en svensk kvinnas liv, enligt Statistiska centralbyrån. Långt till medelåldern har jag således verkligen inte. Jag har under de senaste tio åren, precis som många andra mellan 30 och 40, försökt kombinera att bli första – och andragångsförälder med att driva företag och vara anställd, peaka i det jag gör, vara en hyfsat fungerande fru och en anständig, tänkande människa.

Jag vet inte hur det gick och hur kul jag varit under vägen, men det gick. Just nu mår jag väldigt bra, och jag har under en del av dessa senaste år av ömsom stretande och kämpande förvissat mig själv om att jag kommer att komma mer till min både artistiska och medmänskliga rätt kring mina 40. Jag har varit rätt så säker på att min tid kring 40 kommer att vara bra, för att inte säga toppen av mitt liv.

Jag är rätt säkert på att toppen på livet är bred. Rejäl och stabil, bred och individuell. Och jag tror att just jag är där just nu.

Jag är snart 40, jag lär mig fortfarande mycket, och lär även andra en del, och jag kommer inte att krympa. Snarare ska jag stå på magnifika tjejers medelådersbarrikad och fortsätta växa. Krymper gör jag inte på mycket mycket länge, inte på ett endaste vis. Fanken vad jag ska fira i morgon!ganska nyss. Nu ser jag ut att vara min egen ålder, jag känner mig som min egen ålder och jag vill inte ha någon annan ålder.